#folkbildning

”Den svenska folkbildningen kan bidra till att hålla vårt samhälle samman.”

Senast uppdaterad: 2018-05-03

Som en del av rapporten Folkbildningens betydelse för samhället har vi bett fyra personer att kommentera folkbildningens betydelse utifrån statens syften med stödet till folkbildningen. Först ut är Sverker Sörlin som är idéhistoriker och professor i miljöhistoria vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Han är författare till flera böcker och fick 2004 Augustpriset för boken Världens ordning och Mörkret i människan. Sverker Sörlin är också förbundsordförande för Folkuniversitetet sedan 2012. Folkbildningsrådet har bett honom att skriva om utbildnings- och bildningssyftet.

Vårt samhälle har blivit rikare i nästan varje avseende, inte minst etniskt och kulturellt. Men det har också blivit mer komplext. Skillnaderna är större. För att kunna göra skillnader till en tillgång behöver alla människor få utveckla sina gåvor, komma till sin rätt. Det är så vi borde tänka om folkbildningen. Den når hundratusentals människor. Den finns i hela landet. Den är en underutnyttjad resurs. Den skulle behöva ett mandatskifte.

Skolverket har på sin hemsida en karta över ”Det svenska utbildningsväsendet”, från förskolan till universitetet. Där finns det ett litet stickspår till ”Folkhögskolan”. Men de tio studieförbunden finns inte med.

För att folkbildningen ska bli en fullvärdig part i utbildningsväsendet måste även studieförbunden bli behörighetsgivande utbildningsanordnare. Folkhögskolorna är redan behörighetsgivande och spelar en allt viktigare roll för arbetsmarknadspolitiken. Dessutom har de en individanpassad pedagogik. Därför når de många lågutbildade och nya svenskar i alla åldrar, människor som söker kunskap för att de inser att den är viktig för dem i deras egna liv.

Med studieförbunden är det nästan precis tvärtom. De har ingen behörighet att ge. Därför når de främst de som redan är välutbildade, vars andel av bildningsverksamheten bara växer, med en närmast lagbunden nödvändighet eftersom hela befolkningen blir alltmer välutbildad. Och inget fel med det, det är bra för samhället att så många högutbildade och engagerade medborgare kan söka ytterligare bildning, diskussion och kreativitet.

Men är det allt vi ska ha studieförbunden till? Jag tror inte att det är möjligt. Bildning är fantastisk, men den tanken kan inte bära allt. Studieförbundens potential blir sorgligt underutnyttjad och deras demokratiska och kunskapspolitiska roll förlorar i legitimitet. Om de blev behörighetsgivande skulle de kunna nå fler människor, på helt nya sätt – människor som kanske inte söker bildning men som vet att de behöver vissa kunskaper för att överhuvudtaget komma vidare med sina liv.

Vårt land formligen ropar efter nya, karriärfrämjande kunskaper. Inte minst de fackliga organisationerna söker med ljus och lykta efter sådant som är attraktivt för deras medlemmar. Företag, sjukvård och myndigheter vet inte hur de ska få fatt i kunniga, flexibla utbildningsanordnare som är pålitliga, kostnadseffektiva (där är folkbildningen världsmästare) och som framförallt gör sina insatser på en fast värdegrund som håller över tid och inte bara till nästa kvartalsrapport. Folkbildningen bryr sig om människor. Utvärderingar av folkbildningen visar genomgående hur väl den presterar i förhållande till de små resurser den tilldelas.

Med ett sådant mandatskifte skulle studieförbunden få nya uppgifter och i den rollen måste de förstås prövas. Men de skulle kunna valideras på samma sätt som andra utbildningsanordnare. De kan också utvärderas efter sina resultat. Några av dem skulle vilja ta större roller, andra inte lika stora. Men rättigheten skulle finnas där för alla som vill och kan. Med tiden skulle de kunna omvandla vårt utbildningslandskap, göra det öppet och lockande för många fler vuxna än idag. Som samhällsinvestering är det just nu svårt att tänka sig något mer attraktivt.

Studieförbunden skulle kunna bli civilsamhällets kunskapsförmedlare. De kan arbeta i mindre format, fort- och vidareutbilda i fler miljöer, inte minst i storstäderna. De kan samverka med universitet och högskolor, liksom folkhögskolorna. De vuxna som står långt från utbildning och arbetsmarknad skulle få kunskaper i svenska och grundläggande färdigheter. Fler skulle bli behöriga för gymnasium och högskola. Fler skulle bli attraktiva på arbetsmarknaden. Det skulle dessutom uppstå mötesplatser i studieförbunden mellan högutbildade, som redan söker sig dit på sin fritid och efter pensionen, och lågutbildade och nya svenskar som skulle komma dit i mycket större skaror, och tidigare i livet. Och var säker: bildningen skulle växa den också!

Att på nytt ge en sådan Stor Uppgift till hela den svenska folkbildningen vore en stark början på demokratins andra århundrade. Vi behöver ta alla krafter i bruk för att hålla vårt samhälle samman. Folkbildningens organisationer är en sådan kraft, en av de verkligt stora. Civilsamhället som kunskapsinstitution är en samhällspolitisk idé vars tid är inne.

Sverker Sörlin