#folkbildning

Filialer i folkhögskolan – såväl utmaning som möjlighet

Senast uppdaterad: 2018-05-31

Antalet folkhögskolor som startar filialer har ökat dramatiskt de senaste åren. När Folkbildningsrådet i höstas gjorde en sammanställning visade det sig att 91 av landets 154 skolor har sammanlagt 176 filialer. Det finns alltså fler filialer än det totala antalet folkhögskolor.

Filialerna är olika stora, ibland ligger de nära huvudskolan och ibland långt bort. Gemensamt är att filialerna startats för att det funnits ett behov. Ofta handlar det om att huvudskolan ligger på en plats där en viss målgrupp inte bor, inte vill bo eller inte har möjlighet att resa till. Andelarna kvinnor och utrikes födda är jämförelsevis stora vid filialerna. Med filialen vill man nå dessa grupper i högre utsträckning.

Men vad händer då med folkhögskolans särart? Riskerar delar av de värden som förknippas med folkhögskolan att gå förlorade på filialerna? Om så är fallet, är det ett rimligt pris att betala för att nå de målgrupper som folkbildningen vill nå?

De flesta tänker nog på folkhögskolan som en samling byggnader, inte sällan på en naturskön plats, med internat där deltagare träffas och umgås över ålders och kursgränser. Denna bild av folkhögskolan är den klassiska. Filialer ligger i motsats till denna bild ofta i städer, kan husera i små avskilda lokaler och ha en eller kanske bara ett par kurser på plats.

Detta betyder dock inte att filialen inte kan bibehålla och bedriva god folkbildning. Men det tycks angeläget att ställa sig frågan som Folkbildningsrådet nu gör;

- Vilka förutsättningar krävs för att en filial ska bedrivas på ett sätt som gör att folkhögskolans särart finns kvar och hålls levande?

När Folkbildningsrådet tittar närmare på denna fråga ser vi bland annat att filialer ibland startas tillsammans med och i samma lokaler som en lokal samarbetspartner. Det kan vara en intresseorganisation, kyrka eller studieförbund. Då kan den miljö, de möten och den dynamik som kännetecknar huvudskolan uppstå i och omkring en filialverksamhet. En del skolor hänvisar också till att en extern samverkanspart finns på platsen, oftast en huvudman eller en ideell organisation.

I andra fall kan det vara svårare att upprätthålla de mervärden och den särart som folkhögskolan står för. Det kan handla om filialer som ligger avsides, kanske inte har så mycket personal med bakgrund i folkhögskolan, endast en kurs och relativt lite kontakt med huvudskolan. I dessa fall blir utmaningen att se till att det som är folkbildningens särart och unika mervärden kan bibehållas.

Folkbildningsrådet genomför just nu en fördjupad kartläggning av filialerna för att få veta mer om hur folkhögskolorna jobbar med särarten och den så viktiga pedagogiska miljön. Vi följer utvecklingen och kommer senare under året återkomma med en blogg där vi ger fler bilder av situationen kring filialer på folkhögskola.