#folkbildning

”Folkbildningen står för nya chanser och en välkomnande attityd gentemot alla”

Senast uppdaterad: 2018-05-23

Som en del av rapporten Folkbildningens betydelse för samhället vi har bett fyra personer att kommentera folkbildningens betydelse utifrån statens syften med stödet till folkbildningen. Maria Wetterstrand är fristående samhällsdebattör och skribent. Hon har varit riksdagsledamot och språkrör för Miljöpartiet de Gröna. Maria Wetterstrand har deltagit i flera studiecirklar och gick dramautbildning på Östra Grevie folkhögskola 1992–1993. Folkbildningsrådet har bett Maria Wetterstrand att skriva om demokratisyftet.

Jag har aldrig mött en så stor bredd av olika människor som när jag gick på folkhögskola, inte minst många med rätt trasslig bakgrund som fick en möjlighet att komma på fötter. Jag har även gått flera kurser inom studieförbunden och sett hur betydelsefullt det kan vara för människor, både unga och gamla, att få utveckla sina färdigheter inom något de brinner för. Det byggs broar mellan grupper av människor som annars inte skulle träffas, vilket ökar samhörigheten i samhället och motverkar extremism, främlingsfientlighet och utanförskap.

Människan vill och kan ta ansvar. Det känns kanske inte alltid så, men jag är övertygad om att det är sant. Vi har som människor en önskan att delta i samhället och bidra till något som är större än bara vår egen personliga välfärd. Hos en del har denna önskan kanske inte ännu fått någon möjlighet att ge sig till känna, men den finns ändå där längst inne någonstans.

Tron på människan är grunden för demokratin. Det är någonstans här det knakar i fogarna idag. Enligt statistiska data så hänger till exempel främlingsfientlighet och rasism ihop med en bristande tilltro till andra människor. Den som har en låg tilltro till sina medmänniskor har alltså större tendens att ta till sig och stödja främlingsfientliga budskap. All form av extremism bygger också på att skapa ett vi och ett dom, vilket låter sig göras avsevärt enklare om tilltron till ”de andra” redan från början är låg.

Bristande tillit till samhället i stort och demokratin hänger också ihop med vad vi tror om och vad vi ser hos våra medmänniskor. Den som tror att andra människor fuskar, med bidrag till exempel, har högre benägenhet att börja fuska själv. Den som växer upp i en del av samhället där andra människor har låg respekt för lagar och regler löper högre risk att själv bli kriminell. I den grupp som avstår från att rösta i allmänna val finns föga förvånande många som har en låg tilltro till samhället.

Lägg därtill att vi lever i ett medielandskap där det är attraktivt att lyfta fram samhällets sämsta sidor, kriminalitet, människor som fuskar och dåliga nyheter överlag. Vi får sällan höra om det som fungerar bra. Sammantaget skapar det en ond spiral, där vår tilltro till samhället och medmänniskorna minskar, vilket i sin tur leder till att vi genom vårt eget beteende riskerar att sänka tilltron än mer.

Det positiva är att det kan behövas ganska lite för att få människor att ändra sig och ta en annan, bättre väg. En knuff i rätt riktning, en vettig vuxen eller vän någonstans längs vägen, en lärare som hjälper en att lyckas i skolan, ökad kunskap och inte minst – att få en andra chans och en möjlighet att hitta sin egen väg.

Det är här folkbildningen kommer in i bilden. Medan det nuförtiden är i ropet att vilja ha hårdare tag och tuffare krav mot såväl sjuka och arbetslösa som nyanlända invandrare och stökiga skolelever, så står folkbildningen istället för nya chanser och en välkomnande attityd gentemot alla. Folkbildning kan låta gammaldags. Men jag tror sällan det behövts så mycket som just nu.

Maria Wetterstrand