#folkbildning

Hur möter vi olika och särskilda behov i folkbildningen?

Senast uppdaterad: 2018-02-06

Inom skolforskning och skoldebatt har mycket uppmärksamhet ägnats åt frågan om hur den obligatoriska skolan ska kunna möta elever med olika behov.

Program for international student assesment (PISA) har bidragit till denna uppmärksamhet. Undersökningen har bland annat visat på att framgångsrika skolsystem satsat på speciallärare och på stöd till elever med behov redan i tidig ålder.

Inom folkbildningen och särskilt i folkhögskolans långa kurser möter vi ofta deltagare med olika behov, och deltagare med olika former av funktionsnedsättning är en ökande grupp. Inte sällan har deltagarna dåliga erfarenheter från tidigare skolgång och behöver i mötet med folkhögskolan en andra eller tredje chans.

Vilka behov talar vi om?

En medvetet bred ingång till deltagare med olika behov är att tala om behov som har sin bakgrund i såväl fysiska som psykiska behov. Vi kan också tala om behov som har sin bakgrund i tidigare dåliga erfarenheter från skola eller bristande motivation eller självkänsla. Det kan med andra ord handla om allt ifrån en rullstolsramp eller neuropsykiatriska diagnoser till arbete med motivation och stimulans som ställer krav på såväl pedagogik som skolmiljö.

I skolans värld skiljer man på behov som kan lösas inom ramarna för den ordinarie undervisningen och sådana behov som kräver andra mer genomgripande åtgärder. I en del fall kan läraren anpassa undervisningen på ett sådant sätt att deltagaren eller eleven kan följa med på ett fullgott sätt. Det sker då som en del av och inom ramarna för den ordinarie undervisningen och kan handla om att arbeta i mindre grupper, att pedagogen förändrar sitt sätt att lära ut och så vidare.

I andra fall krävs mer stöd och planering och anpassningen kan vara mer omfattande. Det kan handla om såväl fysiska som kognitiva anpassningar och stöd. Ibland krävs anpassningar av lokaler och byggnader, som bland annat ramper, hörslingor och liknande. I andra fall kan det handla om behov av personlig assistans på grund av funktionsnedsättning. Andra grupper av deltagare som kan behöva anpassningar och stöd är nyanlända deltagare eller deltagare med kort utbildningsbakgrund.

Inom folkhögskolans allmänna kurs (och inom folkbildningen i stort) gäller inte skollagen. Begreppen särskilt stöd, åtgärdsprogram och extra anpassningar är därför inte lagreglerade eller tillämpliga på samma sätt som inom skolväsendet.

En annan viktig skillnad är att folkhögskolan inte ”mäter” kunskaper eller delar ut betyg på samma sätt som skolan. Det gör att behov kan framträda olika tydligt för läraren och att insatserna som krävs kan variera avsevärt.

Hur ser det ut inom folkbildningen?

Vi vet att personer med funktionsnedsättning är en växande deltagargrupp inom bland annat folkhögskolan. Även nyanlända och deltagare med liten erfarenhet av att gå i skolan ökar, särskilt i allmän kurs och i studiemotiverande folkhögskolekurser.  Vi vet således att behoven av att anpassa lärandet, att hitta nya lösningar och möta olika och ibland nya behov ökar.

Intressant nog finns signaler från det fåtal utvärderingar som gjorts att dessa grupper lyckas väl samt att de trivs med folkhögskolan som skolform. Deltagare som berättar att folkhögskolan kunnat möta dem och ge dem en andra chans så att de känner motivation på ett annat sätt än de tidigare gjort.

I folkbildningsrådets utvärdering av studiemotiverande folkhögskolekurs framkom bland annat att ”studiemotiverande folkhögskolekurs värderas högt av deltagarna. En effektutvärdering från Arbetsförmedlingen år 2015 visar att deltagarna går vidare till fortsatta studier i högre utsträckning än jämförelsegruppen”.

Vidare visade undersökningen att drygt hälften av deltagarna har fått ökat självförtroende och att nio av tio skulle rekommendera sina vänner att gå en studiemotiverande kurs.

Denna typ av uppgifter ger åtminstone indikationer på att folkhögskolan har ett arbetssätt och pedagogik som fungerar bra för de deltagare som har behov av motivation för att komma vidare.

Behövs mer utvärdering och kunskap

När folkbildningen kan visa på framgångsfaktorer som är av intresse ur ett bredare utbildnings – och skolperspektiv får folkhögskolan som utbildningsform ett lyft och politiken får ökade anledning att prioritera folkhögskolan. Det kan till exempel handla hur:

  • folkhögskolan bidrar till genomströmning i utbildningsystemet för de med kort tidigare utbildning,

  • hur folkhögskolan arbetar med anpassning genom didaktik, lektionsplanering, organisering eller klassrumsmiljö för de deltagare med olika behov, till exempel funktionsnedsättning.

 

Utöver att politiken har ett tydligt behov av denna typ av utvärderingar finns även ett behov inom folkbildningen. Inom och mellan folkhögskolor kan utvärderingar kring arbetssätt, metoder och framgångsexempel inspirera och bidra till att bygga kapacitet.