”Kulturen är lika viktig som luften vi andas, den utvecklar demokratin och vår kunskap…” - Folkbildningsrådet

#folkbildning

”Kulturen är lika viktig som luften vi andas, den utvecklar demokratin och vår kunskap…”

Senast uppdaterad: 2018-05-07

Som en del av rapporten Folkbildningens betydelse för samhället vi har bett fyra personer att kommentera folkbildningens betydelse utifrån statens syften med stödet till folkbildningen. Susanna Alakoski gjorde författardebut 2006 med romanen Svinalängorna, som belönades med Augustpriset och blev både pjäs och film. Hon har skrivit flera böcker och varit redaktör för ett flertal uppmärksammade antologier. Hon håller även sommarkurser i litterär gestaltning på Skurups folkhögskola. Folkbildningsrådet har bett Susanna Alakoski att skriva om kultursyftet.

Många av Sveriges namnkunniga författare, liksom jag själv, påbörjade sina författarskap på folkhögskolornas skrivarlinjer; Sara Stridsberg, Beate Grimsrud, Mirja Unge, Peter Fröberg Idling, Tom Malmquist, Andrzej Tichý, Ida Börjel... Hur vi läste noveller, poesi, skrev sagor. Hur vi i timmar diskuterade, hur lärarna hjälpte oss att vända och vrida på text. Ja, vi blev författare. Men vad har facebookvännerna för erfarenhet av kulturskolor, studieförbund, folkhögskolor? Vittnesmålen väller in när jag frågar. Rörd läser jag tråden.

Någon har dansat folkdans, en annan lär sig spela cello, får låna ett dyrt instrument i flera terminer. Många har deltagit i teaterverksamhet och fått uppträda på Folkets hus och andra scener. Andra har samarbetat kring stora föreställningar med 150 medverkande och 900 i publiken. En gick allmän linje, en läste Barn och Kultur, sedan konst, och arbetade en tid som frisör men avslutade sin karriär på ett boende för fysiskt handikappade. En trettonåring hälsar att lärarna på kulturskolan är glada och vill lära barnen spela, att det inte är snobbigt där och att barnen går där bara för att det är kul. Mina finska vänner påminner ödmjukt om att folkhögskolan nog är den enda högre skolformen som ger utbildningar på finska. En annan påminner om att många finska ungdomar, med hjälp av folkhögskolornas förberedande kurser klarade studenten. Många av oss som kom hit började ju på minus, men vi deltog i teater, skrev i elevtidningar, hungrade efter kunskap, träffade författare som Jan Fridegård och skrev våra första dikter, och vi kom att bli eldsjälar i vårt nya land inom vittskilda områden. Jag påminns också om att de flesta ideella föreningar samverkar med studieförbunden vilket betyder att många fler människor deltar i olika föreningsaktiviteter än som någonsin rapporteras.

Vi vet ju detta, men tänker vi på det?
Vi borde tänka på varenda en kortkurs som ges.
Varje distansutbildning.
Vi behöver tänka på glesbygden, där var och varannan
går studiecirklar hela livet och ringarna på vattnet
som sedan strör glitter över byn, bygden, staden.

Några lyfter fram den lite annorlunda pedagogiska formen som hjälper dem som inte klarar den traditionella skolan. Ett vittne säger att åren på folkhögskola var livets bästa då hon läste in gymnasiet efter en tuff, trasig uppväxt. Lärarna såg individen, gav självförtroende, peppade att prestera, värme och gemenskap, skapande ämnen bidrog till läkningen, och hon lärde sig spela gitarr, skriva låtar, hon arbetar idag som socialsekreterare. Några påminner om hur alla åldrar möts, olika kulturer och borgarbarn och sossebarn i samma klasser och alla andra sorter. Andra påminner om att kulturen är lika viktig som luften vi andas, att den utvecklar demokratin och att kunskap är vårt bästa vapen mot intolerans och fake news, vilket får mig att med andan i halsen tänka på bibliotekens omistliga nygamla roll i vårt ständigt rörliga samhälle.

Konstnären Gittan Jönsson meddelar att hon började med TBV-kurser i krokiteckning, som gav schvung i tecknandet och seendet och ledde till Konstfack. En annan skriver att hon fick möjligheten att bli den hon var och använder orden helande och verktyg. Uppsamlings-linje för oss med dåliga betyg bedyrar en annan, en andra chans, och så Lenas pappa, svetsaren som lärde sig engelska för att kunna ta jobb i England.

Numera undervisar jag själv på folkhögskola som många andra tidigare elever gör.
Vi lärde oss för livet och vi vill så gärna bära stafettpinnen vidare.

Susanna Alakoski