#folkbildning

Tillit och tilltro som styrning resulterar i deltagarfokus

Senast uppdaterad: 2018-06-21

Den 14 juni släppte Tillitsdelegationen sitt huvudbetänkande "Med tillit växer handlingsutrymmet – tillitsbaserad styrning och ledning av välfärdssektorn". Mest intressant ur folkbildningens perspektiv är kanske att andemeningen i betänkandet påminner mycket om det sätt staten valt att styra folkbildningen sedan början av 1990 talet; en relativt fri styrning med tilltro som gjort att folkhögskolor och studieförbund kunnat anpassa verksamheterna till deltagarna, vilket idag gör folkbildningen framgångsrik.

På många sätt visar folkbildningen därför vägen när det gäller tillit, dialog och deltagarperspektiv – medborgarperspektiv i betänkandet – som styrmedel. Frihet måste naturligtvis balanseras med kraven på insyn, ansvarstagande och uppföljning.

Civilminister Ardalan Shekarabi har under sina besök runt om i landet talat om behovet av en ”styrningsrevolution” i Sverige och om hur regeringen ”vill ha en tillitsbaserad styrning där vi vågar lita på medarbetarna och låter dem göra jobbet. Det innebär inte att vi motsätter oss uppföljning och tillsyn men kontrollerandet har gått för långt”. Som exempel nämnde Shekarabi bland annat den kraftiga ökningen av olika former av riktade statsbidrag som gjort myndigheter och utförare mer låsta och som har minskat flexibiliteten att anpassa verksamheten till de medborgare och behov man möter. Däremot har det för staten blivit enklare att följa upp att vissa avgränsade resultat kunnat uppnås.

Detta i enlighet med New Public Managment (NPM) som lånar sin filosofi från företagsvärlden. Tanken är att styra verksamheter med mål som utvärderas i efterhand. Kritiken mot NPM har dock varit att kontrollen efter hand fått eget liv och blivit allt mer omfattande vilket gjort att de som arbetar i verksamheterna känner sig begränsade i sin professionalitet och utförande medan medborgarna som efterfrågar verksamheterna tappar tilltron och tilliten till samhället och välfärden. Men det finns också de som har en mer positiv syn och menar att NPM fört med sig ökade krav på insyn, transparens och ansvarsutkrävande vilka är värden som man menar riskerar gå förlorade i den kritik mot NPM som råder.

Mot denna bakgrund konstaterar Tillitsdelegationen i sitt slutbetänkande bland annat att:

  • Ett alltför stort fokus enbart på den formella styrningen ger oftast inte det önskade resultatet. Kultur, värdegrund, ledarskap och medledarskap bör få en betydligt mer framskjuten roll samtidigt som styrningen via ekonomi och mål- och resultatstyrning bör bli mindre detaljerad och därmed mer möjliggörande.

  • I diskussioner om styrning tar betänkandet utgångspunkt ifrån mötet mellan medborgare och medarbetare. Detta möte är ”sanningens ögonblick”, det är här som värde och kvalitet uppstår. I betänkandet kallas det ”det goda mötet”. Medarbetares handlingsutrymme behöver stärkas och styrningen ska inte ske på långt avstånd ”med fjärrkontroll” utan i nära dialog och samförstånd.

  • Den statliga tillsynen ska vara situations- och verksamhetsanpassad. Syftet med tillsynen bör på lång sikt vara att bidra till utveckling. På kort sikt och i en enskild tillsyn kan syftet variera mellan kontroll och utveckling, beroende på behov och situation.


Det är lätt att se att flera av de tankegångar och förhållningsätt som framkommer i punkterna ovan är principer som genomsyrar statens styrning av folkbildningen. Tillit har alltid varit ett honnörsord och styrningen har varit möjliggörande och utvecklande snarare än begränsande och juridiskt renodlad. Staten har visat tilltro till att folkbildningen själva kan ta ansvar för och utforma verksamheterna i enlighet med övergripande mål för statens stöd till folkbildningen.

Resultatet av detta har blivit pedagogik och lärandemiljöer som i hög grad lyckats möta deltagarnas behov och som har anpassats efter de förutsättningar som funnits lokalt och individuellt snarare än centralt fastlagda normer och kriterier. Vi ser idag detta tydligt i folkhögskolans allmänna och studiemotiverande kurser där vi ofta möter de individer som står mycket långt från skola och arbetsmarknad. Där har friheten att hitta lösningar lokalt och i samspel med individen varit och fortsätter att vara en oerhört viktig del av folkbildningens relation till deltagarna och de därpå följande framgångsrika resultaten. Lärarna har genom sin frihet att utöva sin professionalitet och yrkeskunnande kunnat möta deltagarna där de befinner sig istället för att vara bundna till krav i centrala kursplaner eller betyg.

Friheten får naturligtvis inte stå i motsättning till insyn, möjlighet till ansvarsutkrävande och uppföljning av folkbildningens verksamheter. Folkbildningsrådet följer upp stödet till folkhögskolor och studieförbund och staten utvärderar regelbundet folkbildningens verksamheter.

Däremot är balansen mellan frihet och tilltro, uppföljning och tillsyn mycket viktig. Det handlar inte om antingen eller utan om att kunna kombinera dessa för att skapa goda förutsättningar för verksamheterna. I detta visar folkbildningen idag på ett gott exempel som ligger väl i linje med Tillitsdelegationens slutsatser.