Året på folkhögskola var avgörande för mig som både författare och människa

Författaren Moa Backe Åstot fick hösten 2021 Studieförbundet vuxenskolans författarpris för sin debutroman Himlabrand. I ett blogginlägg berättar hon om hur ovärderlig den kreativa miljön och de betydelsefulla mötena på folkhögskolans skrivarkurs var för hennes författarskap.

Senast uppdaterad:

När jag ansluter mig till Zoom-mötet dyker flera förväntansfulla ansikten upp på skärmen. Vi hälsar och läraren presenterar mig för kursdeltagarna. Jag är här som författare. Som föreläsare, som gäst. I kursdeltagarnas ögon finns ett ljus som jag känner igen, ett ljus som en gång också fanns i min blick. Det känns nästan märkligt att vara på andra sidan. Att vara den som lär ut. 

Egentligen skulle jag ha varit på plats på folkhögskolan, men på grund av pandemin blir författarbesöket digitalt. Människorna jag möter läser litterärt skrivande precis som jag gjorde för några år sedan, men på en annan skola. De ställer många frågor om min bok, delar med sig av sina läsningar. De har tänkt på sådant som inte alla lägger märke till och jag imponeras av deras reflektioner. Känner en stark glädje över att såna här sammanhang finns.

Jag kommer på mig själv med att nästintill avundas deltagarna på skrivkursen. Bara av att prata med dem känner jag deras längtan, jag känner inspirationen och kreativiteten som väcks i mötet mellan oss. Jag njuter av att få vara en del av den gemenskapen, om så bara för en liten stund.

När mitt författarbesök är över går jag igenom mina egna dagboksanteckningar från hösten 2018 och våren 2019. Mitt år på folkhögskolan, året då jag färdigställde mitt första romanmanus. I dagboken har jag skrivit om ångesten jag kände inför varje textrespons. Om hur rädd jag var, och om lättnaden efteråt. Jag har skrivit om närträffarna på skolan, om mötena med de andra kursdeltagarna. Om hur jag grät varje gång jag kom hem, när all spänning hade släppt. Jag var så tacksam över responsen jag fick. Mina kurskamrater kom med konstruktiv kritik och förslag på hur jag kunde jobba vidare med min berättelse, vilket jag behövde. När jag satt ensam körde jag ofta fast utan att ta mig vidare på egen hand, men varje gång vi läste varandras texter var det något som lossnade. Dessutom gav vi varandra många uppmuntrande kommentarer.

En del kommentarer behöver jag inte läsa i dagboken för att minnas. Inför vårt första slutseminarium på kursen skulle vi lämna in en större textmassa, en textmassa som hörde till ett längre projekt. Jag lämnade in ett första, ofullständigt utkast till det som så småningom skulle bli min debutroman Himlabrand. Vi pratade om varje text i en timme, men det är framför allt en mening som har fastnat hos mig. En av kurskamraterna som hade läst min text sa: ”Den här boken borde vinna något pris.” Den kommentaren bär jag med mig än idag, flera år senare. Det som påverkade mig mest var egentligen inte orden i sig, utan hoppet de gav mig. Allt det hopp som vi kurskamrater gav varandra. Vi hjälpte varandra att inse att vi faktiskt kunde skriva, och genom den insikten uppstod en gemenskap.

När jag läser mina dagboksanteckningar inser jag återigen hur mycket folkhögskolan har gett mig. Hur ovärdelig den var. Tack vare folkhögskolan förstod jag att det faktiskt fanns andra som jag, andra skrivande människor. Jag var inte ensam eller annorlunda. Mina drömmar var inte orealistiska eller onödiga. Jag delade dem med många andra, och vi hjälptes åt att förverkliga dem.

Min dröm om att skriva bokkontrakt blev till verklighet några månader efter avslutningen på skrivkursen. Ett av min favoritförlag ville ge ut manuset jag hade jobbat med under året på folkhögskolan, och sedan dess är mitt liv förändrat. En sak är jag helt säker på: Utan folkhögskolan hade inte mitt romanmanus blivit färdigt så fort. Utan stödet från mina handledare och kurskamrater hade jag förmodligen kämpat vidare med texten i många år till.

När jag tänker tillbaka på folkhögskolan minns jag den inte enbart som en skola. Det var en plats för kreativitet och betydelsefulla möten, en plats där vi som studerade fick möjligheten att utforska oss själva. Där fanns en gemenskap som sträckte sig långt utanför skolans väggar. Mitt år på folkhögskolan har utan tvivel varit avgörande för mig, både som författare och som människa. Jag hoppas innerligt att skrivutbildningarna kommer att finnas kvar under en lång tid framöver, så att fler blivande författare får uppleva magin som kan uppstå på folkhögskolan.

Foto: Carl-Johan Utsi

Skribent

Moa Backe Åstot

Moa Backe Åstot, född 1998 i Malmberget, är renägande same och bosatt i Jokkmokk. Hon har läst kreativt skrivande vid Umeå universitet och projektkursen vid Jakobsbergs folkhögskolas författarskola. Moa Backe Åstot har tagit emot ett antal priser för sina texter, bland annat från Sveriges Radio år 2018 för novellen "En liten röd droppe". Himlabrand är hennes romandebut. För boken tilldelades hon SV:s författarpris 2021 och nominerades till Augustpriset 2021.