Folkhögskolan i förändring

Det har nu gått drygt 30 år sedan ramarna för det svenska skolsystemet förändrades på ett genomgripande sätt 1991. Skolöverstyrelsen lades ner, ungdomsskolan kommunaliserades och folkbildningen gavs en form av självförvaltning genom Folkbildningsrådet. Året därpå genomfördes friskolereformen, vars följder nu debatteras livligt.

Vad har hänt med folkhögskolan under den här tiden? Drygt 30 helt nya skolor har tillkommit liksom nya kurser, pedagogiska metoder, målgrupper och uppdrag också i de befintliga folkhögskolorna. Cirka 30 av dem grundades redan på 1800-talet! Även de äldsta skolorna lyckas vara relevanta idag.

Många i folkhögskolan som varit verksamma under 1990- och 2000-talet har nu hunnit gå i pension eller har bara några år kvar dit. För att ta tillvara deras bild av folkhögskolans utveckling under den här perioden, ger Folkhögskolans Veteranförening under våren ut en antologi med namnet Nya Folkhögskoleminnen. Den innehåller 22 personliga berättelser, där folkhögskolan skildras inifrån av dem som varit med. Folkhögskolemedarbetarnas personliga erfarenheter är en rik källa att ösa ur. Gensvaret när vi i redaktionen bad om berättelser blev stort.

Skribenterna har olika erfarenheter som lärare, rektor, vaktmästare, bibliotekarie, tidskriftsredaktör eller förtroendevald. Några mötte folkhögskolan första gången som studerande eller nyanställda redan under 60- och 70-talet. I deras berättelser kan man se, att även om folkhögskolorna förändrats, finns en kärna som känns igen genom åren. Det handlar om det genuina mötet människor emellan, om hur deltagarens erfarenheter tas till vara och hur folkhögskolan kan ge utrymme för individen att växa.

En av författarna, Kåre Olsson, skriver: Folkbildningen har sedan länge, vid betydande samhälleliga förändringar, spelat en stor roll både för enskilda människor och idéburna rörelser. Individerna behöver kunskaper och perspektiv för att kunna ta plats i det nya samhälle som utvecklas. Det ordinarie utbildningssystemet är inte anpassat för en sådan uppgift, vilket däremot folkbildningen är. I denna är det ju deltagarna själva som avgör vad och hur man skall lära sig.

Texterna i antologin har delats in i fyra teman. Under rubriken Omvälvande förändringar – nystart och omstart har vi samlat exempel på strukturella förändringar när det gäller ekonomi, geografiska förflyttningar och nystarter. Här kan vi exempelvis läsa om hur urbaniseringen lett till att hela folkhögskolor flyttat från land till stad. Vi kan också följa tillkomsten av nya folkhögskolor med och för nya grupper i nya områden. Och vad hände egentligen, när en folkhögskola gick i konkurs? 

Temat Värdegrundsbärare och nyskapare speglar hur folkhögskolan har tagit sig an några av de stora samhällsfrågorna som rasism, miljö, klimat och digitalisering. Det kan handla om vattenbruk, kurser í hållbar försörjning och utveckling av det flexibla lärandet. Och om folkbildningens tuffa uppdrag att motverka främlingsfientlighet.

I avsnittet Lokalt och globalt finns berättelser som beskriver nordiskt och internationellt samarbete, t.ex. genom kontakter på Nordkalotten, i Indien eller i Tanzania. Vi får ta del av hur folkhögskolan utvecklat u-landslinjer och hur man arbetat med metodutveckling i kurser som svenska för invandrare.

Det sista och mest omfattande temat har vi valt att helt enkelt kalla Folkhögskoleliv. Här finns bland annat texter om folkhögskolans arbete med allmän kurs, teater, dramapedagogik, journalistik, bibliotek samt skildringar av hur man själv hamnade på folkhögskola. Vi får följa framgångar och motgångar, när folkhögskolan utvecklat nya utbildningar i takt med samhällets förändringar och deltagarnas behov. Vi får också ta del av hur nya styrformer hos staten och huvudmännen påverkat folkhögskolans vardagsliv.

Det är viktigt att på det här sättet lyfta fram och skildra erfarenheter från folkhögskolans arbete inom olika områden. Det kan ge inspiration och underlag för fortsatt utveckling av folkhögskolan och dess betydelse för deltagarna och samhället.