Inom folkbildningen sker en stor del av det viktiga demokratiska samtalet

Hela den mänskliga historien präglas av migration, rörelse och blandning och det är kanske den viktigaste orsaken av alla till kreativitet och framsteg. Hur kan det då komma sig att nationalismen ter sig så lockande?  Troligen just av samma skäl. För på kort sikt medför förändring ofta osäkerhet. Fri rörlighet, fri handel, frihet för idéer, religioner och livsformer innebär också utmaningar och kanske hot för många människor.

Jag tror att vår tids populistiska nynationalism bottnar just i detta. De populistiska partier som växer i Europa och som även finns i andra delar av världen exploaterar denna oro. Och de gör det skrupelfritt. Rörligheten och utbytet, alltså samma krafter som skapar välståndet och på lång sikt moderniserar och utvecklar samhällen till tolerans och upplysning – blir på det sättet huvudfienden för nationalisterna.

Därför blir nationalismen i denna variant konservativ, ofta rent reaktionär. Och därför tar den sig så många egendomliga uttryck.

Nationalistens politik går nämligen ut på att försöka till varje pris försvara den föregivna nationella enhet som i varje ögonblick ter sig hotad av undergrävande krafter. Skapandet av rädsla är därför den primära politiska uppgiften. Nationalisten är rastlöst sysselsatt med att leta upp, dramatisera och förstora hot och problem, för utan rädslan kan hans budskap inte slå rot.

Politiken inriktas sedan på att hindra att det välstånd som uppnåtts delas med några andra än landsmännen, som nationalisterna därför lägger en kolossal ansträngning på att definiera – vilka är nu riktiga ”svenskar” och vilka är bara ”samer”, ”judar” eller ”finnar” eller ”turkar” som råkar bo i landet men egentligen inte tillhör ”svenskarna”? Detta försöker nationalisten göra till en intressant, ja, rentav en livsviktig fråga.

Vad är ”svensk kultur”? Svenska skattemedel ska enligt nationalistens program bara användas till svensk kultur, och denna kultur är till för att bygga nationen starkare, öka sammanhållningen, inte för att uppnå något kulturellt nyskapande eller främja tolerans och utbyte, eller, hemska tanke, öka inslagen i landet av sådant som inte tillhör nationen.

Vad är ”svenska värderingar”? Givetvis är de en fiktion – Sveriges bidrag till världens samlade värderingar är mycket begränsat. Men bara genom att ställa frågan har nationalisten fört upp på dagordningen en ängslan för att någon värdering som är so zu sagen ”osvensk” skulle kunna tränga sig in och få inflytande. Och varje sådan värdering måste rimligen vara farlig.

På detta sätt kan man gå från politikområde till politikområde och se hur nationalistens politiska program drivs av en reaktionär ängslan – över att främmande krafter tar över och rövar arbete, trygghet, välstånd och något man kanske skulle kunna kalla en invand livsform, med dess upplevelse av igenkänning och bekvämlighet, från deras rättmätiga innehavare. I vårt fall svenskarna, i andra länder fransmännens, polackernas, ungrarnas, britternas – och så vidare.

Hur är det möjligt, måste vi fråga oss, för en så banal och kortsiktig politisk idé att fungera? Hur kan den bli så populär? Och varför just nu?

Det finns många svar, men jag tror det mest grundläggande ligger i en underlåtenhetssynd som Europas länder, och många andra länder också för den delen, svarat för under de senaste årtiondena.

Under det halvsekel när Europa gick ut ur de förödande världskrigens och folkmordens epok byggdes successivt allt starkare förbindelser genom det europeiska samarbetet: Kol- och stålunionen, EEC, EG, sedan Europeiska Unionen 1995. Nationalismen var dessutom djupt komprometterad av nationalsocialismen och den likaledes extrempatriotiska fascismen. Sådana idéer hade helt förlorat sin legitimitet. Parallellt införde de flesta länder i Europa en politik som målmedvetet förbättrade levnadsvillkoren för de många människorna. Ordet för det var ”välfärdsstaten”.

Under denna period låg nationalismen lågt. De som har varit med tillräckligt länge kanske erinrar sig små förskrämda notiser i pressen med rubriker som ”Bevara Sverige svenskt”. De flesta av oss drog på munnen, det var foliehattvarning.

Men idéer av detta slag dör aldrig, de lever under ytan. Underlåtenheten bestod i att försumma sammanhållningen i samhället. Sedan 1980-talet har idéer om individualism, konkurrens och marknad dominerat den politiska dagordningen och spritt sig inom stora delar av det politiska spektrum. Det har funnits goda argument för en del av dem och de har utan tvivel bidragit till det växande välståndet. De har varit centrala i globaliseringen som bidragit till att vitalisera många av världens ekonomier.

Men denna politik har lämnat många människor på efterkälken, och många regioner och orter har förlorat. Andra har vunnit, några har vunnit kolossalt mycket. Inslag i denna politik har varit att göra staten mindre, och att individualisera välfärden.

Nationalisterna påminner i vissa ögonblick om frälsare. De säger till dem som lämnats på efterkälken att de ska återfå sin ära och sin status. De ska återfå sitt värde. Deras länder, och de själva, ska bli ”great again”.

Också en del av samhällets mer välbeställda grupper tyr sig till nationalismen. Den stämmer överens med en gammal samhällsordning som de känner igen, där tro, fosterland och, kanske framförallt, erkända och tydliga sociala skillnader hade sina givna platser. Det bidrar ytterligare till den nostalgiska tendensen i denna form av samhällsförståelse.

Det hjälper inte med moralisk undervisning av de människor som nu tyr sig till dessa idéer. Rädsla och längtan efter trygghet och igenkänning är mycket starka krafter. De kan inte bara viftas bort som irrationella.

I min förståelse av vad som sker är det mycket viktigare att angripa orsakerna. Människor och regioner bör inte lämnas på efterkälken. I detta finns stora uppgifter för en riksdag att ta tag i. Den som lyckas kan räkna med många röster från dem som nu är oroliga och vilkas själar är fulla av längtan.  

Några av 1800- och 1900-talens stora politiska hjältar har varit nationalister. I Östeuropa var nationalismen ännu en frihetsrörelse fram till murens fall. Nu är det dessvärre redan mycket annorlunda. Den nationalism vi nu ser växa i Europa och vårt eget land har ingenting med frihet att göra. Den är en rädslans ideologi.

Hoten mot demokratin kommer i hög grad just härifrån. Att demokratin är under press beror alltså inte på att partier inte längre är intresserade av människors röster. De vill ha dem, de vill ha makt. Men de vill ha makten för att minska sambanden mellan demokratin och det fria, öppna, liberala samhälle som demokratin lever av, och de vill minska demokratin mellan länder och även den demokrati som lever i vardagen och på jobbet.

Inom folkbildningen och bland studieförbund och folkhögskolor arbetar vi med att stärka och mobilisera civilsamhället i demokratiarbetet. Jag tror de flesta redan vet att vi gör det. Vi når många, minst en miljon människor, varje år med våra verksamheter. Vi arbetar väldigt intensivt med unga, och vi finns som en viktig social mötesplats för många äldre. Vi minskar ensamheten i vårt samhälle, denna växande och onödiga folksjukdom som drabbar väldigt många i grunden goda och helt vanliga människor.

Vi bidrar till att minska rädslan i samhället. Det är en av de saker som är viktigast att göra just nu.

Sverker Sörlin är idéhistoriker och professor i miljöhistoria vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Han är författare till flera böcker och fick 2004 Augustpriset för boken Världens ordning och Mörkret i människan. Sverker Sörlin är också förbundsordförande för Folkuniversitetet sedan 2012. 

Ladda ner Sverker Sörlins tal (pdf)