#folkbildning

Att plugga på folkhögskola under coronapandemin

Senast uppdaterad: 2021-03-11

Folkhögskolans innovationskraft är en tillgång under coronapandemin, när nya verktyg och metoder testas. Samtidigt har de grupper som behöver folkhögskolans pedagogik med stöd och motivation drabbats allra mest av att distansstudier blev normen. Författaren och frilansskribenten Thor Rutgersson har precis avslutat en studie om deltagarnas upplevelser under pandemin. I ett blogginlägg delar han med sig av sina tankar och reflektioner.

Vi minns alla hur det var förra våren. Vi satt klistrade framför Folkhälsomyndighetens presskonferenser och alla undrade vad som skulle hända härnäst. Till slut bestämdes det bland annat att landets folkhögskolor skulle bedriva sin undervisning på distans.

Till en början var det nästan som en kollektiv chock, där både lärare och deltagare behövde stanna upp och ta in situationen. Plötsligt skulle alla förstå vad Zoom, Teams, Lifesize och Google Meet var för någonting. Och lärarna behövde dessutom klura ut hur deras pedagogiska upplägg skulle fungera i sådana, digitala miljöer. Det tog en stund för folkhögskolorna att hitta arbetssätt som fungerade – och under de första månaderna testades flera olika lösningar, lokalt på skolorna.  

Mer fokus på eget arbete 

På de allra flesta skolor blev upplägget efter ett tag mer fokuserat på eget arbete. Lärarna spelade in presentationer och var tillgängliga för frågor och vägledning, men deltagarna fick sedan arbeta individuellt. Visst förekom försök med digitala grupparbeten och det fanns även redovisningar i storgrupp, men det enskilda arbetet blev det dominerande arbetssättet. Det som behövdes, visade det sig, var en hel hög med egendisciplin, något som låter enkelt i teorin men – som många av oss vet – kan vara betydligt svårare i praktiken. Mot slutet av vårterminen hade de flesta dock lyckats anpassa sig och berättar att det på många sätt blev en utvecklande process. En deltagare beskriver anpassningen så här:

”Jag har fått mer självdisciplin, så att saker verkligen blir gjorda. Både att ställa klockan och komma upp, och gärna lite tidigare än kvart i, typ. Så att jag hinner vakna och vara fokuserad på det jag gör, liksom käka frukost och sånt innan.”

Olika utmaningar på olika kurser

På särskild kurs med estetisk inriktning, exempelvis teater och musik, fanns till att börja med ett stort missnöje hos deltagarna. En stor del av undervisningen i den typen av utbildningar bygger på ensemblespel, och det är viktigt att lära sig att skapa och fungera tillsammans med andra. För att råda bot på situationen skapade deltagarna därför egna lösningar där de träffades i kontrollerade miljöer, utanför skolans regi. Vissa träffades utomhus, andra hyrde en lokal tillsammans och ytterligare några lånade utrustning och skapade tillfälliga läromiljöer där det passade bäst för stunden. På så sätt kunde de fortsätta att öva tillsammans, men det var inte längre skolornas ansvar.

På Studiemotiverande folkhögskolekurs blev effekterna av distansstudierna allvarligare. Studiemotiverande folkhögskolekurs är tre månader långa kurser där deltagarna kan utforska olika vägar framåt i livet. Målgruppen är arbetssökande utan gymnasieexamen eller högskolebehörighet. Deltagare från den här kurstypen berättar att skiftet till distansstudier ledde till stora motivationssvårigheter, ökad ensamhet och en tillbakagång i den utveckling de upplevt innan coronapandemin. Flera deltagare menar också att skolan var en viktig plats för att praktisera och öva sin svenska, eftersom de kanske inte varit så länge i Sverige. Så här berättar en deltagare:

”Min svenska nu, med allt det här, det blir en lägre nivå. Innan lärde jag mig nya ord varje dag. Jag kände självförtroende! Men nu har jag tappat det. Jag har tappat både språket och självförtroendet.”

På allmän kurs berättar deltagarna att grupparbeten och andra typer av samarbeten i skolarbetet drastiskt minskade under vårterminen. Den sociala dimensionen försvann nästan helt och de digitala lösningarna var inte ett tillfredställande substitut. De allra flesta lyckades ändå anpassa sig till mer individuellt arbete men menar att de saknade att arbeta tillsammans med sina klasskamrater. 

Höstterminen, en klar förbättring

En slutsats från intervjuerna är att folkhögskolans speciella pedagogik, med deltagarstyrning och individanpassning, fick stryka på foten under vårterminen. Jag tror dock inte att det var ett medvetet val, utan snarare en konsekvens av den snabba omställningen och den trevande anpassningen till digitala miljöer och lösningar. När höstterminen så äntligen kom var det många deltagare som kände stor lycka över att äntligen få återvända till den fysiska skolmiljön. Men saker och ting var inte exakt som de lämnat dem. Nu fanns skyltar om handtvätt och avstånd överallt. I matsalen var flera bord avspärrade och på många skolor åt varje klass för sig. Dessutom begränsades antalet elever som fick vistas i klassrummet och många kurser delades upp i mindre grupper. Distansstudier var fortfarande ett inslag i kursupplägget och alla gemensamma skolaktiviteter hade tagits bort. Trots detta menar deltagarna att det var en fröjd att komma tillbaka.

En bättre framtid, hur den än blir

Överlag ger deltagarna sina folkhögskolor ett gott betyg för insatserna under coronapandemins första år. Jag tror att både deltagare, lärare och skolor har lärt sig mycket om att hantera och mötas i nya digitala verktyg – vilket öppnar upp för nya innovationer i framtiden. Framför allt är det folkhögskolans patenterade pedagogik, med möten och samarbeten, som behöver hitta ett hem även i cyberrymden. Det är också just sådana inslag som deltagarna har saknat mest under den här tiden.

Läs mer

Rapporten: Folkhögskolans deltagare mitt i pandemin

Pandemin extra tuff för de deltagare som behöver folkhögskolan mest

Foto: Magnus Liam Karlsson