#folkbildning

Bloggen #folkbildning drivs av Folkbildningsrådet, med syftet att lyfta och analysera frågor av relevans för folkbildningen. I bloggen skriver olika gästskribenter om olika perspektiv på folkbildning. Skribenten ansvarar för åsikterna i den egna texten.

Porträttbild Lena Eskilsson

Rösträttsrörelsen kan visa vägen i kampen för att stärka demokratin

Senast uppdaterad: 2021-08-09
Etiketter:
Demokrati

Demokratin måste ständigt försvaras mot krafter som vill försvaga den. Kvinnorna som ledde den svenska rösträttsrörelsen för 100 år sedan kan än idag visa oss vägen till hur man genom folkbildning kan ge alla möjlighet till inflytande och stärka demokratin. Det skriver idéhistorikern Lena Eskilsson, som tillsammans med Folkbildningsrådets generalsekreterare Maria Graner talar om folkbildningens kraft vid Rösträttsfestivalen på Lilla Ulfåsa den 14 augusti.

För 100 år sedan tog riksdagen sitt andra beslut om kvinnlig rösträtt och en lag om gift kvinnas myndighet stiftades. Kampen för rösträtten hade varit lång. Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt bildades 1903. Många, många kvinnor och en del män var sen engagerade i rösträttsrörelsen där arbets- och aktivitetsformerna var kreativa och varierade. Ett viktigt inslag var att ordna kurser och studiecirklar i medborgarkunskap som förberedelse för den politiska rösträtten. När Kvinnliga medborgarskolan våren 1925 öppnade sina dörrar för nyblivna medborgarinnor på godset Fogelstad i sörmländska Julita var verksamheten en storslagen fortsättning på en lång bildningshistoria.

När de svenska folkrörelserna växte fram i slutet av 1800- och början av 1900-talet var det arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen som gick i spetsen för bildningsarbetet.

Men det var inte bara kvinnliga rösträttsrörelsen som hade anordnat kurser i medborgarkunskap. Sverige har en mycket stark folkbildningstradition. Den samhälleliga grundvalen var de nya kommunallagarna och representationsreformen på 1860-talet som gav kommuner ökad självstyrelse och bönderna större makt i riksdagen. För detta behövdes praktisk skolning i samhälls- och medborgarkunskap. När de svenska folkrörelserna växte fram i slutet av 1800- och början av 1900-talet var det arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen som gick i spetsen för bildningsarbetet. Bibliotek byggdes upp, studiecirklar organiserades och folkhögskolor öppnades, vilket gjorde bildning tillgänglig för många som tidigare inte haft tillgång till den kulturella odlingens rum.

Pedagogen och samhällsvisionären Honorine Hermelin, som var Kvinnliga medborgarskolans rektor, hade sin bildningsbakgrund i de pedagogiska kretsar i Stockholm som kring sekelskiftet 1900 starkt påverkades av den danske folkhögskoleideologen Grundtvig. Det hon och många andra tilltalades av i grundtvigianismen var kombinationen av romantisk nationalism och den kristna humanismens betoning av människovärde och religiositet. Av stor vikt var också Grundtvigs betoning av ”det levande ordet” som var en direkt kritik av den ”döda” bokliga och formaliserade lärdomen, en kritik som Honorine Hermelin delade. Den danska skolideologin anammades av många svenska folkhögskolor, men när skolformen flyttade över till svenska förhållanden förändrades den i en rad avseenden. Det religiösa och nationella draget tonades ned och det blev i högre grad förnuft och handfasta, konkreta kunskaper som betonades, liksom bokliga studier. Här fanns en bildningssyn som i stor utsträckning byggde på upplysningens rationalism, medan den grundtvigska bildningen mera handlade om sådant som kunde vara vägledande i livsfrågor och andliga spörsmål. Det fanns inga vattentäta skott mellan dessa inriktningar, det var snarare tendenser som kunde finnas och samsas på olika sätt vid enskilda folkhögskolor.

Sammanhållningen av bildningsbegreppets två huvudsakliga sidor – en fri, personlighetsdanande process och ett medel för politisk och social förändring – gav bildningen dess styrka under tiden före första världskriget menar idéhistorikern Bernt Gustavsson i sin avhandling Bildningens väg (1991). Det som sen skedde i början av 1920-talet var att både personlighets- och medborgarbildningen förändrades. Den fria läroprocessen fick en underordnad ställning i den fortsatta utvecklingen och nyttoaspekten blev överordnad. Men försöken att återanknyta till den folkbildning som fanns i folkrörelsernas första tid var många. En framträdande profil och försvarare av denna linje var författaren och debattören Bengt Nerman, som hela sitt liv försökte hålla fast vid, och hävda behovet av, en fortsatt fri bildningsprocess. En bildning fri från ”nyttomål”.

Kvinnliga medborgarskolan som var verksam mellan 1925 och 1954, om än i minskad skala de sista 10-15 åren, upprätthöll hela tiden den dubbla ambitionen att se bildning som både mål och medel. Även om Honorine Hermelin själv nog mest lutade mot den fria bildningens ideal och det levande ordets pedagogik. Vid Kvinnliga medborgarskolan användes inte läroböcker – men det fanns ett stort bibliotek som kursdeltagarna kunde använda sig av – och stor vikt lades vid samtalet och den muntliga framställningen.

Det finns fortfarande institutioner och verksamheter som envetet hävdar den fria bildningens värde.

De försök som idag görs att hävda de bildningsideal som Bengt Nerman, Honorine Hermelin och många andra stod för är svaga i förhållande till krafter som vill reducera bildning till en ekonomisk och administrativ verksamhet. Men det finns fortfarande institutioner och verksamheter som envetet hävdar den fria bildningens värde. I förhållande till andra utbildningar är dock de genuint folkbildande institutionerna bara små öar i ett hav av ovanifrån mål- och utvärderingsstyrda och betygsatta verksamheter. Det är därför glädjande att Fogelstad Kvinnliga medborgarskola nu, ett sekel efter det demokratiska genombrottet, åter kan öppna sina dörrar för kulturella och bildande verksamheter på avsiktsfri mark – detta i en tid när behovet ökar att överskrida de murar som etnicitet, religion och nation, liksom klass och kön tenderar att skapa. Och när ett bildningsföraktande dunkel sprider sig över världen.

Rösträttsfestival på Lilla Ulfåsa

Rösträttsfestivalen uppmärksammar att det är 100 år sedan kvinnor för första gången fick rösta i allmänna val. Lena Eskilsson deltar i ett samtal den 14 augusti om folkbildningens historia och nutid tillsammans med Folkbildningsrådets generalsekreterare Maria Graner.

Mer information, program och anmälan finns hos Fogelstads stiftelse.

Lena Eskilsson

Lena Eskilsson är idéhistoriker vid Umeå universitet. Hennes doktorsavhandling "Drömmen om kamratsamhället : Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad 1925-35" belyser Fogelstadgruppens betydelse för folkbildningens demokratiska utveckling under tiden efter införandet av allmän rösträtt i Sverige.