#folkbildning

Bloggen #folkbildning drivs av Folkbildningsrådet, med syftet att lyfta och analysera frågor av relevans för folkbildningen. I bloggen skriver olika gästskribenter om olika perspektiv på folkbildning. Skribenten ansvarar för åsikterna i den egna texten.

En grupp människor sitter runt ett bord i ett bibliotek

En historisk tillbakablick på statens stöd till folkbildningen

Senast uppdaterad: 2022-09-26

Staten har gett ekonomiskt bidrag till folkbildningen i någon form i 150 år och längs vägen har såväl stödet som folkbildningens organisering och uppdrag utvärderats och utvecklats flertalet gånger. I ett blogginlägg ger Mats Bernerstedt en bild av hur det symbiotiska förhållandet mellan folkbildningen och staten vuxit fram.

Folkbildningen har växt fram som ett resultat av folkliga rörelser. De ville mobilisera sina medlemmar att medverka till en förändring av samhället. Genom att skaffa sig kunskaper, färdigheter och självförtroende skulle man kunna framföra sina åsikter och hävda sina rättigheter. Det har varit ett framgångsrikt projekt som pågått långt mer än hundra år i Sverige. Det är denna medvetna mobilisering som gör att det är så lätt att tala om att folkbildningen har varit och är en viktig faktor i en vital demokrati.

Ett genomgående tema i samspelet mellan stat och folkbildning har varit att folkbildningen ska vara fri från yttre styrning.

Man skulle kunna tro att folkbildningen verkat i motsättning till staten och den offentliga sektorn, eftersom den verkat för samhällsförändring. Men så har det sällan sett ut. De statliga stöden till folkbildningen har stegvis vuxit fram under 150 år. Ett genomgående tema i samspelet mellan stat och folkbildning har varit att folkbildningen ska vara fri från yttre styrning. Idag talas det om armlängds avstånd från staten och att folkbildningen ska vara fri och frivillig.

Det första statliga stödet till folkbildningen kom 1872. Då beslutade riksdagen om att ge bidrag till folkhögskolor. Stödet skulle ges ”utan att bindas av statliga reglementen”. De statliga stöden byggdes sedan på i långsam takt: 1884 med bidrag till populärvetenskapliga föreläsningar, 1905 med bidrag till föreningsbibliotek och 1912 med bidrag till studiecirkelbibliotek. 1919 kom den första folkhögskolestadgan som innebar att staten tog ansvar för lärarlönerna. Först 1947 kom generösa bidrag till studiecirklar som sådana. Efter det ökade studieförbundens verksamhet kraftigt. I och med att staten gav medel i förhållande till kostnader och antal studietimmar ökade statsanslaget till studieförbunden hela tiden – fram till 1991 då staten införde systemet med ”en påse pengar” som Folkbildningsrådet skulle fördela utifrån ledorden fritt och frivilligt folkbildningsarbete.

En symbiotisk relation utan detaljstyrning

Staten och folkbildningen har från början haft en närmast symbiotisk relation. Folkbildningens ledarskikt har ofta utgjorts av personer med politiska positioner eller som har funnits i de intresseorganisationer som har haft stort inflytande. Folkbildningens regelverk har utformats i en miljö av samförstånd mellan stat och folkrörelser. Ett sådant sätt att fatta beslut brukar kallas korporativism och präglar fortfarande, om än i minskande omfattning, det svenska politiska systemet.

exakt var och hur staten dragit gränsen för sin inblandning har skiftat över tid

Staten har lagt sig vinn om att hålla fingrarna borta från att detaljstyra folkbildningen. Men exakt var och hur staten dragit gränsen för sin inblandning har skiftat över tid. Det illustreras av de återkommande omtag som staten gjort av sitt stöd till folkbildningen. Det har skett genom flertalet statliga utredningar och utvärderingar som har lett till regeringspropositioner som sedan beslutats av riksdagen.

En folkbildningsutredning i slutet av 1970-talet ledde till 1981 års folkbildningsproposition. Folkbildningen sågs nu som en del av begreppet livslångt lärande. Vikten av att studieförbund och folkhögskolor hade en ideologisk hemvist i folkrörelserna betonades, som svar på att verksamheten blivit alltmer bred och där framför allt kulturverksamheterna växt litet för mycket enligt statens mening. Kulturen hänvisades till kulturgrupper i stället för studiecirklar och en nedskärning av denna verksamhet skedde.

En av de mest märkbara förändringarna var 1991 när staten tog bort hela systemet med myndighets- och regelstyrning. Genom denna reform bildades Folkbildningsrådet och en påse pengar tilldelades för fördelning enligt principer som folkbildningen fick upprätta på egen hand. Staten införde på detta sätt en slags målstyrning, genom att ange ett antal syften med att ge stöd till folkbildningen – dessa syften formulerades utifrån det som man sedan länge sett som folkbildningens bidrag till samhällets utveckling. Viktigt var att folkbildningens aktörer själva skulle sätta målen för sin verksamhet. Ett medskick från staten var att det var viktigt med ideologiska profileringar.

Målstyrning införs

Införandet av målstyrning medförde ett nytt behov av att utvärdera om statens syften uppnåtts. Flera utvärderingar har gjorts i form av statliga utredningar. De har i stort bekräftat att statens syften har uppnåtts. Men de har också lett till statliga propositioner 1998, 2007 och 2014 där en del ändringar gjorts i styrningen av folkbildningen.

I juni i år tillsattes så en ny folkbildningsutredning. Fokus i denna är styrning, uppföljning och kontroll av folkbildningen. Den ska också beakta Riksrevisionens granskning, vilken är den fjärde granskning av folkbildningen som Riksrevisionen gjort sedan målstyrningsreformen.

Det är en balansgång som har pågått sedan folkbildningen började uppbära statligt stöd på 1870-talet.

Parallellt med statens utvärderingar och granskningar av folkbildningen de senaste trettio åren har Folkbildningsrådet flera gånger gjort översyner av bidragssystemen för studieförbund respektive folkhögskolor. En översyn pågår just nu. Statens önskemål om folkbildningen, uttryckt genom syftena med bidraget, är att den ska få vissa samhällseffekter. Samtidigt är studieförbundens och folkhögskolornas autonomi och olika profiler en förutsättning för att detta ska ske. De är inga uppdragstagare, det är alla överens om, men samtidigt finns nu liksom tidigare en lyhördhet för vad staten vill ska åstadkommas inom folkbildningsområdet. Det är en balansgång som har pågått sedan folkbildningen började uppbära statligt stöd på 1870-talet. Det båda parter är överens om är att folkbildningen ska fortsätta att mobilisera människor för en levande demokrati.

Mats Bernerstedt

Mats är konsult för organisationer inom civilsamhället. För närvarande även senior rådgivare på Folkbildningsrådet.