#folkbildning

Folkbildningens viktiga roll för digitaliseringen

Senast uppdaterad: 2019-05-03

Folkbildning har alltid varit en viktig aktör i digitaliseringen av samhället. Oavsett om det har funnits stor tilltro till den tekniska utvecklingen eller om faror och risker accentuerats, så har folkbildning förts fram som en central del av lösningen på de problem som förutses. Vi kan se hur dagsaktuella frågor om till exempel integritet har varit en återkommande del av samtalet sen digitaliseringens början, frågor om såväl hur data hanteras och sprids samt rätten att veta vilka uppgifter som finns lagrade och rätten att bli bortglömd. I januari la Lina Rahm fram sin avhandling Educational imaginaries: a genealogy of the digital citizen vid Avdelningen för pedagogik och vuxnas lärande på Linköpings universitet. I den undersöker hon folkbildningens förhållande till samhällets digitalisering.

Redan under 1950-talet drar debatten om det automatiserade (och därmed också det som senare benämns som det digitala) samhället igång på allvar. Här berättar pedagogen Torsten Husén år 1958 om ökade krav på bildning.

Tre tongivande konferenser anordnades under mitten av 1950-talet. Den första konferensen, som ägde rum 1954, anlade ett samhällsperspektiv på automationen och anordnades av studieförbundet Näringsliv och Samhälle. Ett år senare arrangerade Socialdemokraterna tillsammans med LO den så kallade Rigolettokonferensen, med titeln Tekniken i morgondagens samhälle. Som ett svar på Rigolettokonferensen anordnade ABF ytterligare ett år senare en konferens på temat människan i morgondagens samhälle. ABF:s ordförande Tore Karlbom reste frågor om huruvida den tekniska utvecklingen och dess konsekvenser verkligen också innefattade skapandet av lyckligare människor. Konferensen ifrågasatte de ökade anspråken, och de högre kraven, på människan i en alltmer automatiserad och artificiell framtid. Det menades att staten måste satsa mer på kulturutövare, konst och folkbildning. Detta betydde att det måste planeras för kulturutövare i lika hög grad som ”vi räcker handen åt de ynglingar som kan tänkas ha finurliga planer på lut för hålkort och elektroner”. Flera av konferensens talare påpekar de problem som automationen kan innefatta, till exempel ett ovälkommet samspel mellan utmattning och konsumtionshets, vilket lyfter hur det ökade välståndet även kan medföra psykosociala problem:

Ökad arbetsrelaterad press (värt att notera är att utbrändhet ofta refereras till som "neuroser" vid tiden) sågs således också smitta av sig på det sociala. Det är med andra ord en tämligen dyster bild som målades upp som en möjlig framtid. Jakten på ett människoideal som präglades av en automatiserad effektivisering sågs skapa två typer av människor: de som gick med på, och orkade leva upp till, detta rationaliserade ideal, och de som motsatte sig, alternativt inte mäktade med, automatiseringens osinnliga föredömlighet. Statsminister Tage Erlander sammanfattar konferensens perspektiv genom att lyfta en balans mellan ett ansvar att automatisera samhället (och därmed öka den materiella standarden) och ett ansvar att bevara mänskliga värden (och då särskilt att motverka "rotlösheten, oron och ångesten"). Folkbildning sågs som särskilt lämpad för detta uppdrag i och med sin grund i frihet, jämlikhet och samverkan, och dess uppdrag borde, enligt Erlander, vara att styra en ohejdbar teknisk utveckling så att "konflikterna för individens del blir så små som möjligt". Tiden kännetecknades således dels av ett uppmålande av en riskbild, samtidigt som denna sågs som fullt hanterbar av rätt aktörer, och därigenom skapande av en god framtid för alla medborgare.

Bild från kursboken Datorer - på våra villkor från 1975.Så, trots denna medvetenhet om riskerna, uttrycks under 1950-talet framförallt stora förhoppningar med en genomautomatiserad framtid. Detta kommer att förändras i grunden under slutet på 1960-talet då allt starkare kritiska röster höjs mot den ökade datoriseringen. Under början av 1970-talet uppdagas det att Statistiska centralbyrån sålt uppgifter om medborgarna till kommersiella företag. Det startar en omfattande debatt om den så kallade datakraften i samhället och dess påverkan på personlig integritet. Medborgare uppmanas bland annat att via färdigtryckta blanketter (som distribueras av bland annat studieförbund) att begära ut all information lagrad i datorer hos myndigheter.

Det samhälle som datoriseringen beskrevs skapa sågs inte längre förenligt med en människovänlig och demokratisk värld. Tekniken betraktades som djupt oroande, men det ansågs nu också som önskvärt att ge den enskilde medborgaren möjligheter att påverka den tekniska utvecklingen. Folkbildning blir återigen en viktig aktör som driver en alternativ dator(iserings)utveckling, en utveckling grundad i användarnas (snarare än statens eller marknadens) behov. Studiecirklar hade redan tidigare varit ett viktigt medel för utbildning av arbetarna men att man nu kunde delta i cirkeln under arbetstid, istället för kvällstid, bidrog till dess höga nivåer av deltagande och spridning. I mitten av 70-talet tar LO, tillsammans med studieförbundet Brevskolan, initiativ till kursen Datoranvändning. Kursen byggde på erfarenheter från datoriserade arbetsplatser och kom att bli den största kurs Brevskolan skulle göra, med hundra tusen kursdeltagare.

Bild av Toyny Stahre från kursboken Datoranvändning (Brevskolan), från 1978I slutet på 1970-talet och början av 1980-talet förändras debatten igen och det är inte längre självklart att datorisering är problematisk (och därmed ska eller ens kan stoppas). Progressiv vuxenutbildning och folkbildning sågs viktig för att styra utvecklingen mot det goda datasamhället (inte helt olikt 1950-talets tongångar). Här kan man se hur intro till en kurs om datorer kunde se ut år 1980.

Allamedborgare beskrivs som i behov av datautbildning och regeringen tar i mitten på 1980-talet initiativ till bred datautbildning för hela befolkningen, introducerad på följande sätt av Framtidsminister Ingvar Carlsson.

Sammanfattningsvis kan sägas att folkbildning har i nästan 70 år varit en central aktör för samhällets digitalisering. Folkbildning har varit viktig för att hantera föreställda effekter av ett genomdigitaliserat samhälle, förmedla kunskaper, men också som en viktig kritisk nodalpunkt för att forma den tekniska utvecklingen (och därmed framtiden) på mer demokratiska sätt. Folkbildningens särställning när det gäller den tekniska utvecklingen kännetecknas av att den både tillskrivits stor roll av staten vid olika tider för att hantera (föreställda) samhällseffekter av datorisering, men folkbildning kan samtidigt beskrivas som ett avant-garde med örat mot rälsen som under lång tid varit medskapare till (men också omformat och förhandlat) Sveriges tidiga digitalisering.

Läs mer om Lina Rahms avhandling Educational imaginaries: a genealogy of the digital citizen här