#folkbildning

Jag vill ’tagga’ livet – graffiti för seniorer

Senast uppdaterad: 2020-02-03

I folkbildningen sker ständiga möten över gränser. Att utmanas och testa nytt är en är en viktig del i det livslånga lärandet. Folkhögskolekursen ”graffiti för seniorer” är ett typexempel på hur ett oväntat möte mellan deltagare och ämne bidrar till just detta. "Det är något med kombinationen av en ungdomlig subkultur och seniora deltagare som framstår som en kontrast, som en motsättning" skriver Cecilia Bjursell, professor i livslångt lärande, om sin studie av kursen.

Graffiti förknippas ofta med de tags man kan se på stan. En tag är en sprayad signatur på en byggnad eller liknande och många kallar detta för klotter snarare än konst. Graffitin förknippas också med ungdomskultur, skadegörelse och kriminalitet. Därför blev jag väldigt nyfiken när jag fick höra talas om sommarkursen Graffiti för seniorer på Hellidens folkhögskola i Tidaholm. Det är något med kombinationen av en ungdomlig subkultur och seniora deltagare som framstår som en kontrast, som en motsättning. Det här vill jag studera, tänkte jag, och fick förmånen att följa deltagarna med kamera och anteckningsblock under sommarkursen.

När jag frågade kursledaren varför de valde att ge en kurs med inriktning på graffiti för seniorer sa han att delvis handlade det om att han själv ville göra något nytt men också att erbjuda nya verktyg till en generation som redan var vuxna när graffitin blev vanlig.

– Det här är en grupp som inte hade tillgång till graffitin när de växte upp, graffitin är en kultur med fokus på unga, förklarar kursledaren. Jag ville erbjuda verktyg och se hur man kan vidga sitt konstnärskap och kanske nå oväntade resultat. Och så undrar jag om man gör graffiti annorlunda när man är 15 år och när man är 65 år?

De nio kursdeltagarna var kvinnor och kan delas in i två övergripande grupper: dels var det personer som var utövande konstnärer eller konsthantverkare, dels var det personer som var nyfikna på graffitin som uttryck och kultur. Det här gjorde att det fanns olika förväntningar i de två grupperna. Konstnärerna ville precis som kursledaren utvecklas i sitt konstnärskap och lära sig använda nya verktyg. Deltagande i konst och kultur upphör sällan automatiskt den dagen man fyller 65 år och några deltagare drev egna företag, andra var inbjudna att hålla konstutställningar eller hade egen ateljé för visningar. Den andra gruppen, de som var allmänt nyfikna på graffitin, såg det som ett tillfälle för personlig utveckling genom att kasta sig ut i en okänd värld, men de förväntade sig samtidigt lite mer handledning och styrning under kursveckan.

Det fanns också saker som förenade de båda grupperna. Det första var att deltagarna såg ut att fascineras av, och identifiera sig med, den obändighet som förknippas med graffiti-kulturen. Graffiti är för utövarna ett sätt att göra sin röst hörd i ett samhälle där de annars inte syns eller hörs. En av deltagarna sa att graffitin uttryckte en styrka och stolthet som hon kände igen från sin arbetarklassbakgrund. Det andra som förenade kursdeltagarna var att de ville fortsätta lära sig nya saker. Det fanns intresse av att lära sig både om graffiti-kulturen och om verktyg och arbetssätt. Under veckan kom en utövande graffiti-konstnär på besök för att tipsa om tekniker och berätta om sitt arbete, vilket var mycket uppskattat.

En slutsats av studien är att de som söker sig till en kurs har en vilja att fortsätta lära, även om det sker senare i livet. En annan slutsats är att det här ställer höga krav på kursledarna. I och med deltagarnas ålder (man skulle vara pensionär för att få gå kursen) var det här deltagare med stor erfarenhet och kunskap, vilket gör att förväntningarna på kursledaren blir höga. Graden av självständighet varierade, några ville bli mer styrda och instruerade medan andra ville ha en stor grad av frihet att kunna ta egna initiativ och ägna sig åt egna projekt. Däremot ville alla ha kvalificerad input och stimulans från kursledaren. Som kursledare ska man vara medveten om att när det handlar om aktiva pensionärer, så har de en stor vilja att på egna villkor fortsätta fördjupa eller bredda sina kunskaper. Att fortsätta lära är att fortsätta leva.

Cecilia Bjursell
Professor i livslångt lärande
Nationellt centrum för livslångt lärande, Jönköping University