#folkbildning

Orten är inget problem. Orten är en lösning!

Senast uppdaterad: 2021-06-10

Varför söker vi ständigt enkla svar på komplexa frågor? Och hur tar vi vara på potentialen och förändringsviljan som finns i våra förorter? Det är frågor som Haris Agic utforskar i ett blogginlägg om ortenrörelsen och folkbildningen som verktyg för att möta stora samhällsutmaningar.

I svenska förorter pågår vad som kan beskrivas som det närmaste en pånyttfödelse av de svenska folkrörelserna vi kan komma. Ortenrörelsen bygger på bildningsideal och en klassiskt demokratisk folkrörelsestruktur. Dess ambitioner harmonierar med de flesta kommuners och regioners vision och mål där populära begrepp som ”mångfald”, ”delaktighet” och ”alla människors lika värde” dekorerar i princip alla offentliga styrdokument.

Samtidigt har berättelser om gängkriminalitet, gatuoroligheter, brinnande bilar och stenkastningar i förorten blivit ett dominerande inslag i media. Berättelser som är blott en handfull ögonblicksbilder av en, egentligen, lång och komplex historia. Och ändå så får de representera sanningen om förorten. Frågan är varför vi dras till tanken att allt har en enkel förklaring? Låter sig verkligen en så pass komplex historia förminskas och reduceras till enbart dessa ögonblicksbilder? Att söka kunskap om förorten genom att låta dessa bilder stå för helheten är lika fruktsamt som att försöka trycka in tio kilo pepparkaksdeg i en pytteliten pepparkaksform. Men dessa förenklingar leder oss oftast till en återvändsgränd fylld med felaktiga slutsatser. Slutsatser som inte löser de faktiska problemen, utan i stället riskerar att leda till beslut med allvarliga följder.

Studiefrämjandets rapport Handlingsutrymme och handlingskraft är ett etnografiskt porträtt av framtidsdrömmar – och möjligheter och hinder som omger dessa – bland människor som är bosatta i sex socioekonomiskt utsatta områden i Sverige. Ortens röster i denna rapport är socialrealistiska vittnesmål om skärningspunkten mellan två kraftfält: 1) människornas vilja och lust till att forma sin framtid i sitt nya hemland (handlingskraft); och 2) omständigheternas karga och icke-välkomnande inställning gentemot dessa människor (handlingsutrymme).

Vittnesmålen i rapporten spräcker myten om den bidragsstinna invandraren som inte vill lära sig svenska och bli en del av samhället. Rapporten visar upp en mindre smickrande bild av det svenska samhället samtidigt som den lyfter folkbildningen som en av de viktigaste arenorna som faktiskt har förmågan att generera passande och välbehövligt handlingsutrymme till människornas handlingskraft. Här möter vi riktiga människor med genuina livsberättelser och livsöden som genomsyras av lust för livet, kreativitet och drömmar om en värdig framtid.

Inom folkbildningen säger vi att 1+1=3. Med detta menar vi att mötet mellan människor kan vara mer än summan av dess beståndsdelar: att mötet bär på superkrafter som möjliggör bildning och lärande i det ömsesidiga erfarenhets- och kunskapsutbytet. Men folkbildningen är ändå mer än blott en mötesplats. Folkbildningsmetodiken är en kvalitetsgaranti som faciliterar samtal så att deltagarna kan få varandra att flyga. Med hjälp av skräddarsydda studiematerial och utbildade studiecirkelledare organiseras samtalen så att även de mest skenande "kunskaps"-utbyten kan styras upp och kanaliseras så att de leder till bildning och lärande. För att kunna kvalitetssäkra dessa möten måste verksamhet grundas i gedigen kunskap. Detta kan givetvis vara en utmaning – i synnerhet eftersom folkbildningen ofta bygger på att deltagarna själva inhämtar information och kunskap. Men med stöd av erfarna folkbildare, utbildade studiecirkelledare, genomtänkta och genomarbetade studieplaner och studiematerial och, inte minst, relevant och aktiv kunskapsunderbyggnad – som rapporten Handlingsutrymme och handlingskraft – omvandlas denna utmaning till en kraftfull språngbräda snarare än en fallgrop.  

Samhällets arbete mot segregation bygger ofta på en felaktig utgångspunkt, som är intimt sammanvävd med det förenklade mediala narrativet om förorten: att förorten är ett problem som behöver lösas. Forskning visar dock att detta är en villfarelse. En social konstruktion som säger mer om majoritetssamhällets problem med sin egen rasism och etnocentrism än vad den säger om förorten. För ortens egna röster pekar på en annan sanning – att orten inte är problemet. Att dessa människor inte är en belastning. Med rätt förutsättningar och stöd i folkbildningen, möjlighet till organisering, mobilisering av sin egen kompetens och tillgång till arenor att agera på är de snarare en stark resurs och drivkraft att räkna med.

Förenade förorter och Megafonen i Stockholm, Rörelsen Gatans Röst & Ansikte i Malmö, föreningen For The Culture i Umeå är några exempel på förortsorganisering som har verkat stärkande och frigörande för unga och unga vuxna i orten. Med hjälp av, bland annat, studiecirklar, läxhjälp, workshops, aktiviteter för unga, Cosplay, författartävlingar och, inte minst, Sveriges största poesitävling Ortens bästa poet har de lyckats öka handlingskraft och handlingsutrymme för många förortsbor. Med rätt stöd från övriga samhället skulle de kunna göra så mycket mer. I detta nu driver organisationen Förenade Förorter sin stora satsning – Ungas förortsorganisering. Ambitionen är att förändra samhället genom att sänka ungas trösklar att starta egna projekt och föreningar i sina hemorter, att äldre kan fostra yngre in i föreningslivet och att förorten i stort, aktivt tar större del av föreningslivet.  

Så vad är sanningen om förorten? Sanningen är att orten varken saknar drömmar eller kompetens. Det är allas vårt ansvar att se till att möjliggöra dessa drömmar och frigöra all denna kompetens. Orten är inget problem – orten är en lösning!

/Haris Agic, utvecklingsledare på Studiefrämjandet

Läs rapporten Handlingsutrymme och handlingskraft! Undersökningen är genomförd av Studiefrämjandet med finansiering från Delegationen mot segregation.

Fotograf: Elliot Elliot