#folkbildning

Världens mysterier

Senast uppdaterad: 2019-11-06

Att gå på folkhögskola förändrade hela mitt liv, det skriver Emil Jensen i gästblogg hos Folkbildningsrådet. Emil Jensen är en prisad musiker, poet och författare. I sitt gästinlägg skriver han om värdet av folkbildning utan en hake, utan krav på motprestation. Om att få utrymmet att lägga all kraft, tid, lust och kärlek på själva skapandet.

Min favoritbok när jag var liten hette "Världens mysterier". Den innehöll häpnadsväckande fakta om de tre största mysterierna: Snömannen, Bermudatriangeln och Kennedymordet.

Idag tänker jag mer på de tre största samtida mysterierna.

  • Varför finns fästingar?
  • Varifrån kommer baskiska språket?
  • Och störst av dem alla: Hur lyckas folkhögskolan som fenomen leva kvar i en så hyperkapitalistisk vinstkrävande värld, där allt handlar om att "komma i jobb" och ingen tid, energi eller peng ska läggas på att utvecklas som människa?

Det är ett under att folkhögskolan inte är avvecklad eller rentav förbjuden för länge sen. Den är ju livsfarlig för all kortsiktig lönsamhet. Hur kan något sådant få leva vidare, år efter år? De som jobbar med folkbildning på lite mer daglig basis skulle kanske hävda att varje dag är en kamp för överlevnad och att det görs ständiga försök att lägga ner och undergräva folkhögskolans fortlevnad. Men inte desto mindre finns det fortfarande ett bra gäng med skolor i full blom. I alla fall som jag upplever det när jag kommer och uppträder runt om i landet.

När jag var nitton år och hörde rykten om att det gick att söka till något som kallades för "skrivarkurs" trodde jag först inte att det var sant. Skulle jag kunna få studiemedel för att gå en kurs i att skriva? Jag satte ihop vad som måste varit en av de mest ambitiösa ansökningar som gjorts, med alldeles för långa svar på alla frågor och alldeles för mycket arbetsprover. Att jag kom in var förmodligen mer trots ansökan än tack vare. Jag måste verkat vara en pretentiös och intensiv jäkel. Jag var en pretentiös och intensiv jäkel. Och är fortfarande. Men på den tiden trodde jag att det var min bästa egenskap. Vilket det förmodligen var.

Jag gick i alla fall ett helt år skrivarkurs och under hela året undrade jag vad haken var. När kommer smällen? Vad är det för ohygglig motprestation jag kommer att tvingas till? Det kom aldrig något sådant fruktat bakslag. Nu har jag ju inte hela facit än, kanske kommer min själ att brinna i helvetet för att jag gick skrivarkurs på folkhögskola, men då fick jag ändå ägna ett helt år åt att bara skriva. Det förändrade hela mitt liv. Att de också hade kurser i internationell solidaritet och civil olydnad gjorde mig ännu mer övertygad om att jag var tvungen att passa på, den här utbildningsformen kommer inte finnas kvar om tre år, tänkte jag.

Men några år senare fick jag veta att jag kunde söka en kurs som helt och hållet handlade om att jobba med ett eget projekt. Även det på folkhögskola. Total frihet. Handledning om jag ville, hjälp på vägen om jag behövde, men helt fri att göra som jag ville. Såhär femton år senare undrar jag fortfarande vad haken var. Tack vare det året fick jag möjlighet att börja jobba med mitt artisteri och skrivande. Inte för att jag under året blev bättre på att marknadsföra mig själv eller hitta någon listig försörjning. Tvärtom, för att jag under det året fick ägna all min tid, kraft och lust åt att jobba med materialet och ingenting annat.

Nuförtiden besöker jag ofta folkhögskolor, då brukar jag uppträda på förmiddagen och sen på eftermiddagen träffa mindre grupper som jobbar med skrivande, musik eller scenkonst, för lite samtal och skrivövningar. Eller workshops som det heter, när det är lite oklart vad som ska ske. Då märker jag att många oroar sig för försörjningen. Hur ska de nå ut med sin konst? Hur ska de jobba med marknadsföring? När jag då säger, som ett mantra: Passa på att detta år lägga all kraft, tid, lust och kärlek på själva skapandet av materialet. Tänk inte på försörjning eller hur det ska gå.

Så undrar förstås alla "Vad är haken?"

Det finns ingen. Inte just då. Under det året finns ingen hake.

Ett av vår tids stora mysterier.

Närmast i folkbildningssammanhang kan man se Emil Jensen den 20 november när han avslutar Folkbildarforum med en specialskriven kvällsföreställning.