#folkbildning

Vem vet vad ett år på folkhögskola kan leda till?

Senast uppdaterad: 2021-05-03

Efter gymnasiet fick jag chansen att fördjupa mig i mitt stora intresse, dans. Det året på folkhögskola var inte bara utbildning för mig, utan det var starten på en bildningsresa som jag då inte visste hur betydelsefull den skulle bli. Det ledde till att jag senare kunde livnära mig på just dansen, få jobba med fantastiska ungdomar i gymnasiesärskolan och vidare till att idag som riksdagsledamot politiskt driva just dessa frågor, kultur, folkbildning och särskola. Men hade jag kunnat göra denna livsresa om jag varit elev istället för lärare i särskolan? Den frågan ställer sig Per Lodenius (c) i ett blogginlägg.

I mitten av 1980-talet hade jag förmånen att gå på Väddö folkhögskola. Det var utbildningen till danspedagog som lockade. Egentligen var det väl så att jag inte riktigt visste vad jag ville göra med resten av mitt liv efter gymnasiet. Jag var nog inte ensam om den känslan, men nu fick jag förmånen att utveckla mitt stora intresse hela dagarna. Samtidigt gav året på folkhögskolan så mycket mer än bara dansen.

Under min folkhögskoleutbildning fick jag i samband med en praktik undervisa i dans hos några särskoleklasser. Där fick jag idén om att i framtiden få jobba just i särskolan. Det gav mig lust att gå vidare till studier på lärarhögskolan. Men i stället för att gå direkt till en lärartjänst efter åren på högskolan, blev det nästan sex år som egenföretagare och frilansande danslärare. Det var dans i skolor men också på företag, i fängelser, på mässor och många andra ställen alla veckans dagar. Inte minst var det kurser på kvällar och helger. Ofta i bygdegårdar och i samarbete med något studieförbund.

Under mina år som danslärare på heltid fick jag återigen förmånen att dansa med elever i särskolan. Och när det var dags att gå vidare efter åren med dansen fick jag chansen att få tjänst som lärare i gymnasiesärskolan. Mötet med eleverna, många som än idag är goda vänner, lärde mig inte minst om de svårigheter vi i onödan sätter upp i vårt samhälle. Svårigheter vi skapar när vi förutsätter någon form av normalitet och utifrån det stänger ute de som inte passar i denna mall för ”normal”. Genom dansen och folkbildningen har jag fått vara delaktig i att bilda personer som ofta stängs ute från annan bildning och kulturella sammanhang.

Demokratins år 2021

Sedan slutet av 80-talet har jag också varit engagerad i kommunpolitiken som fritidspolitiker. Politiken har funnits i hemmet sedan jag var barn. Båda mina föräldrar var politiskt engagerade och det var ofta möten och inte minst studiecirklar, hemma hos oss eller i bygdegården i grannbyn. På något sätt var Studieförbundet Vuxenskolan involverad i det mesta som hände. Bildning, engagemang i civilsamhället och demokrati var tydligt sammanlänkade under hela min uppväxt.

I år firar och uppmärksammar Sveriges Riksdag att det var 100 år sedan kvinnor och män för första gången fick delta och rösta i riksdagsvalet på lika villkor. Dock fick vi vänta till valet 1991 innan alla som uppnått myndig ålder fick rösta. Först 1989 avskaffades nämligen omyndigförklaringen i Sverige. Det var först efter det som personer med vissa psykiska sjukdomar eller intellektuell funktionsnedsättning fick sin rösträtt.

Allas möjlighet att få vara med att bidra till och utforma vårt samhälle borde vara självklart i en demokrati som vår. Bildning och möjlighet till livslångt lärande blir då en viktig ingrediens. Lika viktigt som att den som har det lättför sig har möjligheten att välja utbildning och utvecklas efter sin förmåga och sitt intresse, lika viktigt är det att den som har en intellektuell funktionsnedsättning också får möjligheten att utvecklas efter sin förmåga och sitt intresse. Men har du gått i särskola så har du egentligen inga egna valmöjligheter, de är i praktiken väldigt begränsade och består i princip enbart av vad kommunen vill och kan erbjuda dig.

Året på folkhögskolan var för mig starten på en bildningsresa som jag då inte visste hur betydelsefull den skulle bli. Folkbildning bör inte bara handla om utbildning för arbete eller vidare studier. Oavsett utbildningsbakgrund och funktionsförutsättningar borde alla ha möjligheten att liksom jag, utifrån eget intresse och kunskap få studera och bilda sig. Det är en fråga om demokrati!

Och vem vet egentligen vilka livsresor som faktiskt blir möjliga när människor får möjlighet till bildning?

/Per Lodenius, riksdagsledamot för centerpartiet

Foto: Josefine Lund Lodenius